Denver.

Klockan 3.50am gick jag ur min New York-säng för sista gången och började göra iordning det sista för att kunna stänga väskan och traska till bussen. Jag var nervös både för det ena och det andra, men mest för att jag inte skulle hinna med bussen som skulle ta mig till flygplatsen. Hela dagen skulle bli ett äventyr eftersom det var första gången som jag skulle flyga själv!

Jag gick genom New York till bussen och var där cirka 25 minuter innan den skulle gå, så första steget klarade jag. Väl på flygplatsen gick det också bra. Jag checkade in bagaget och gick till gaten. Tyvärr glömde jag helt bort att slänga vattenflaskan som jag hade i ryggsäcken. Varpå en läskig vakt rycker åt sig väskan och rotar igenom den. Jag ber om ursäkt (inte för att han bryr sig) men tänker att det kanske gör ett bättre intryck. Han slänger flaskan och tittar argt på mig, men jag tar mina saker, packar ner datorn och går vidare längs gången. Möter en annan vakt som frågar: "How are you today, miss?". Jag svarar "I'm fine, thanks". Det jag sedan hör gör mig något förvånad "Oh yes you are.." Den väntade jag mig inte. Sen går jag och köper lite frukost och sätter mig och väntar på att vi får gå på flyget. Väl på flyget är det bara att konstatera att jag klarade det så långt!

Denver flygplats är STOR. Det är bara att konstatera! Jag hade ingen aning om vart jag skulle, men jag hoppade på ett tåg som tog mig till en annan del av flygplatsen. Blev sannerligen glad när jag ser ett bekant ansikte i detta stora land och då kände jag att jag äntligen kunde släppa lite på ansvaret, nu skulle Diana och Ben ta hand om mig en dryg vecka framöver! De hjälper mig med väskorna och vi börjar leta efter bilen.
Vi bestämmer oss för att det kan vara en bra ide att åka till skolan och kolla läget, så vi åker dit. Skolan verkar väldigt bra ocg byggnaderna är fina. Det blir bra att komma dit sen, det är jag övertygad om! Första nätterna tillbringar vi i tält i vildmarken, allt är spännande och nytt. Visst längtade jag hem under första helgen här på samma sätt som jag längtade hem första dagarna i New York. Det är nytt och jag måste lära mig att det inte är som hemma. Under första helgen i Denver jobbade vi som volontärer på ett 100 miles- lopp, det var sannerligen en upplevelse! De springer i 16 mil och genomsnittstid på ett dygn, galet! Men det var spännande att vara med i det och hjälpa till med det jag kunde. Fick till och med en t-shirt! Men det var en lång helg helt klart, därför var det underbart att komma till Dianas föräldrar. Fick en stor säng och eget badrum! Fantastiskt! Efter att vi hade sovit några timmar på förmiddagen, traskade vi ned till Breckenridge centrum. Det är en skidort, men har även en hel del sommarturister. Jättemysigt överallt och vi åt på en trevlig pub. Helt enkelt en mycket bra dag!

På  måndag åkte vi till South Fork, hem till Ben och Diana. Ett urmysigt hus i en liten stad! Det var väldigt skönt att komma till ett hus som jag skulle stanna ett tag i. Har fått ett eget litet rum och även här ett eget badrum. Så under tisdagen tog vi det bara lungt, första tvätten blev tvättad och en promenad gick jag, sen var det lugnt! Men klockan 4.20 am på onsdag morgon gick vi upp för att åka iväg och klättra uppför ett 14000 feet (4600m?) högt berg. Det var högt! Det var jobbigt! Men jag tänkte banne mig inte ge mig, och det gjorde jag (nästan) inte heller. Det blev mer och mer jobbigt att andas när vi kom högre upp så klart, även om jag trodde det berodde på att jag inte är tillräckligt vältränad (vilket säkert också är fallet).. Så efter fem timmar när vi nått 4200 m kände jag mig nöjd, tog några kort och sen började den långa vägen tillbaka till bilen. När vi tagit oss uppför den sista stigningen tills det bara var nedför kvar, började det spöregna, åska och blixtra. Ben bestämmer sig för att springa i förväg och möta oss på vägen. Tur att man är tillsammans med dessa vältränade männsikor. Vi hann dock bli ganska blöta, men det gjorde inte så mycket för vi hade gjort en bra prestation! Det kommer jag komma ihåg.

Idag är det en lugn dag igen och jag tar det lugnt, det behövs!